Fahrenheit 451 // Ray Bradbury

Författare: Ray Bradbury

Antal sidor: 157

Utgiven: Modernista (2018)

Översatt: Siv Nordin (1958/2018)

Format: Inbunden (204 kr den 19/6-2023)

Mitt omdöme: ★★★☆☆

Read What You Own #4

Beskrivning:

Guy Montag är ingen vanlig brandman. Han tänder eldar i stället för att släcka dem. På statens uppdrag bränner han böcker, alla gamla tryckta böcker som kan kallas »litteratur« och som därigenom förväntas kunna få folk att spåra ur och inbilla sig att de kan förändra världen. Han bränner både böckerna och husen där han hittat dem - ibland även människorna i husen, om de knusslar. Sedan åker han hem till sin hustru Mildred, som tillbringar dagarna framför TV:n. 
Men så lär Guy känna Clarisse, en sjuttonårig granne, som får honom att börja tänka och han inser vilken kraft som finns i egna, självständiga tankar och vilken hjälp han får från den av alla så hatade litteraturen. Omgivningen registrerar hur Guy går från att vara en statens trogne tjänare till att bli statens fiende. 

Mina tankar:

Jag hör ofta talas om Ray Bradbury på booktube och varför inte börja med en klassiker för att sen prova på något av författarens senare verk. 

Det jag tycker är mest kusligt med boken är hur aktuell den känns drygt 70 år efter den skrevs. I boken förklaras böckernas öde med att människorna tar in kortare och kortare stycken med information. Det ska vara så enkelt som möjligt. En bok blir ett sammandrag som med tiden blir allt kortare. Filmer finns inte för att de är långa och berättar en historia. Istället är det dialog som framförs på TV-väggarna. Människans passivitet uppmuntras hela tiden. Man ska inte tänka själv utan bara ta emot den information och kunskap som erbjuds. Alla som tänker självständig ses som ett hot mot staten. När allt utplånats av krig är minnet av böckernas innehåll allt som återstår för att bygga upp och ena människorna igen. De som minns böckerna har en anledning att leva vidare.

I dag är det korta videoklipp framför långformat som belönas. För varje generation blir koncentrationsförmågan alls sämre för att det är alltid någonting annat som pockar på ens uppmärksamhet. När blir tekniken och framstegen för bra för att vi fortfarande ska ha anledning till att bry oss om att fortsätta sträva framåt?