Författare: Brian Aldiss
Format: e-bok (Kindle)
Längd: 256 sidor
Förlag: Gateway
Utgiven: ursprungligen 1 januari 1958 / denna utgåva 12 maj 2011
Mitt omdöme: ★★★★
Beskrivning:
Curiosity was discouraged in the Green tribe. Its members lived out their lives in cramped Quarters, hacking away at the encroaching ponics. As to where they were - that was forgotten.
Roy Complain decides to find out. With the renegade priest Marapper, he moves into unmapped territory, where they make a series of discoveried which turn their universe upside-down....
Första meningen:
"Like a radar echo bounding from a distance object and returning to its source, the sound of Roy Complain´s beating heart seemed to him to fill the clearing."
Mina tankar:
De första kapitlen var jag rätt förvirrad eftersom jag hade problem med att föreställa mig miljön karaktärerna befann sig i. En massa rotliknande växter nästan överallt som blockerade deras väg. Korridorer av dessa växter som ledde ut från deras så kallade läger. Och en massa dörrar de öppnade och hittade saker i? Sakta men säkert började jag förstå att de befann sig ombord på ett rymdskepp, men att de inte visste det. Flera generationer av stammen hade levt i denna miljö.
"She made no answer beyond looking stubbornly at him, knowing, woman-like, that she had an argument superior to reason."
Det märks att boken är skriven på femtiotalet av en man. Naturligtvis var man tvungen att ta ner en kapabel kvinna på jorden igen för att visa hur stark och drivande en man är. Hon blir tillsagd att hon måste sova, och hon lyder naturligtvis som en väldresserad hund. Samtidigt är hon "kvinnolikt vis" Och detta bara efter en dags bekantskap. Jag brukar kunna se förbi sånt här i äldre böcker. Det hörde den tiden till. Den här gången gick det lite mindre bra bara.
"You must none of you reach Earth. The ship is where you belong and stay. This is a non-stop trip: there is no Journey’s End."
När det blev solklart vart de befann sig och alla frågetecken började rätas ut började jag förstå boken. Det lustiga är att jag började se handlingen framför mig. Det är sällan numera som jag verkligen lyckas visualisera det jag läser. Kanske försöker jag inte längre.
Om man bortser från alla gammeldags värderingar så blev det här ändå en rolig läsning. Jag ville verkligen veta hur de hamnade på skeppet och varför. Mer och mer började jag uppskatta hur den var skriven och hittade några träffande meningar.
"We’re not asking for paradise: we’re demanding to choose where we suffer."
Jag tror ändå att äldre science fiction är en bra start på att läsa mer i genren. Lite för att öva upp den "muskeln" för att jag tycker att nyutgivna böcker är lite knöliga att läsa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar